En fråga
Jag har frått frågan "Har du någongång haft en dröm som känts som du mötte döden på ett sådant verkligt sätt?", ställt av http://feliciaaulen.blogg.se/ (följ gärna hennes ogg, om ni tycker den är intressant, för det gör jag! Hon kan verkligen komma fram med egna argument :) )
Mitt svar på frågan: Ja Jag har känt att jag varit nära på att dö. När jag var liten, kanske mellan 5 och 8 år, så var jag och en kompis utanför mitt hus och badade, vi gick längre ut än vi borde. Vi tyckte att det var spännande, att gå ut på djupt vatten... vi hade vatten till axlarna, men när vi tog ännu ett steg ut, så blev det tvärdjupt, vi båda fick panik och började sprattla och försökte komma oss tillbaka till land, vi skrek, Pappa som satt på stranden (och läste tidningen) hörde oss, och såg att något höll på att hända, så han sprang ut, och räddade oss båda. När vi var där ute, vatten i ansiktet som gjorde att vi inte kunde se speciellt bra, men jag såg pappa komma springandes, och kände mig lättare, jag kom emot stranden med foten under vattnet, jag kom iväg från den skrämmande rädslan innan pappa hann fram, jag kände lättnad i hela kroppen, för undefär en sekund. sen så tog min kopmis tag i mig, han var på bortre sidan och nådde inte stranden så som jag gjorde, med en blandning av adrenalin och extrem rädsla så kunde han dra mig tillbaka ut, min rädsla kom tillbaka, men även min pappa kom fram, och tog oss in till land.
När vi kom upp, med handukar över axlarna, så frös vi, vattnet hade inte varit kallt, men rädslan, den var iskall...
blåa läppar, stela fingrar och tår, som kom från rädsla... Det var hemskt! men det har inte gjort något speciellt med mig ändå, jag kan ändå bada. Jag känner inte av någon rädsla för det.
Jag kan göra saker, vara rädd, men jag får aldrig 'men för livet'. Jag blir inte mer rädd när jag gör något och kommer undan, jag blir mindre rädd.
Mitt svar på frågan: Ja Jag har känt att jag varit nära på att dö. När jag var liten, kanske mellan 5 och 8 år, så var jag och en kompis utanför mitt hus och badade, vi gick längre ut än vi borde. Vi tyckte att det var spännande, att gå ut på djupt vatten... vi hade vatten till axlarna, men när vi tog ännu ett steg ut, så blev det tvärdjupt, vi båda fick panik och började sprattla och försökte komma oss tillbaka till land, vi skrek, Pappa som satt på stranden (och läste tidningen) hörde oss, och såg att något höll på att hända, så han sprang ut, och räddade oss båda. När vi var där ute, vatten i ansiktet som gjorde att vi inte kunde se speciellt bra, men jag såg pappa komma springandes, och kände mig lättare, jag kom emot stranden med foten under vattnet, jag kom iväg från den skrämmande rädslan innan pappa hann fram, jag kände lättnad i hela kroppen, för undefär en sekund. sen så tog min kopmis tag i mig, han var på bortre sidan och nådde inte stranden så som jag gjorde, med en blandning av adrenalin och extrem rädsla så kunde han dra mig tillbaka ut, min rädsla kom tillbaka, men även min pappa kom fram, och tog oss in till land.
När vi kom upp, med handukar över axlarna, så frös vi, vattnet hade inte varit kallt, men rädslan, den var iskall...
blåa läppar, stela fingrar och tår, som kom från rädsla... Det var hemskt! men det har inte gjort något speciellt med mig ändå, jag kan ändå bada. Jag känner inte av någon rädsla för det.
Jag kan göra saker, vara rädd, men jag får aldrig 'men för livet'. Jag blir inte mer rädd när jag gör något och kommer undan, jag blir mindre rädd.
/Eric
